Hur det nu kom sej

Vi människor är ju av naturen nyfikna varelser. Vi har liksom svårt att nöja oss med att solen går upp och solen går ner. Det är en välsignelse men kan samtidigt vara en förbannelse att vi ständigt måste hitta på och hitta på, och det ena ger det andra. Det är så sant det där att vi har att välja mellan det som är gott och det som är ont. Men när skaparlusten, kreativiteten och nyfikenheten tar tag i oss, så slår det ibland ut omdömet. Vad som är av godo eller av ondo finns liksom inte med över huvud taget, vilket ställer till en massa elände i världen.  Vem vet, kanske är det just för att lära oss detta som vi har kommit hit. Hur som helst så ser jag på nyfikenheten och skaparlustan som en stor drivkraft och en underbar källa till glädje.

När man börjar närma sej 50 årsgränsen är det inte så ovanligt att man summerar bakåt och funderar framåt. Många får för sej att prova på något helt annat, för att bryta ett mönster, för att göra ett nytt avstamp eller för att lära sej något nytt, vad vet jag. I mitt fall blev det gamla motorcyklar. Jag fick en längtan efter att ha en gammal hoj. Tänkte mej en sådan där röd gammal sak som gubbarna for omkring på i min barndom. Jag minns hur de kickade igång, gasade och körde iväg med läderhuva, vindstrut och läderjacka. Det knattrade och luktade på ett speciellt vis. En av de där gubbarna hette Karl Ibbe. Om han verkligen hette Ibbe vet jag inte men han kallades så i alla fall. Han hade svart lång läderrock och mycket starka glasögon. Jag var lite rädd för honom, hans ögon blev så stora i de där glasögonen och så talade han om ruskiga och märkliga ting. Han var nästan overklig när han grenslade den röda maskinen och drog iväg med den svarta rocken fladdrande i vinddraget. Kvar fanns bara den blåa röken och lukten.   Det kan inte vara så svårt att hitta en sådan, det står väl en motorcykel i var och varannan lada, tänkte jag. Riktigt så enkelt var det nu inte, det står inte gamla hojar överallt.  Efter att ha tittat i en Mc-tidning (vilket jag aldrig gjort förut) förstod jag att det handlar om ganska mycket slantar. Finns det inga billiga maskiner som ser kul ut och inte kostar skjortan. Jo, jag såg en rysk sak med sidovagn, lite risig, men med lite ny färg så. Måla kan ju inte vara så svårt. Dnepr som den ryska floden, ja så hette märket på motorcykeln och den var till salu och fanns i Varberg. Jag tog telefonen och började slå numret. Vad fan ska jag fråga om? Jag lade ner luren igen. Min erfarenhet på det här området sträckte sej väl i stort sett till när jag i 10-årsåldern skruvade lite på farsans gamla 98-kubikare. Blixten, ett gammalt vrak som saknade hjul och diverse andra vitala delar. Några år dessförinnan hade Nisse skruvat på den. Nisse var 5 år äldre än mej och min absolut bästa kompis. Han var ett tekniskt geni, i alla fall tyckte jag det, jag såg upp till honom, han var lite av min idol. Nisse brukade blåsa i tanken på Blixten för att trycka fram bensin till förgasaren. En gång skulle jag visa Stellan (en jämnårig kamrat) hur Nisse brukade göra. Jag satte munnen till tanken och blåste ut och andades in, och blåste ut och andades in. Efter ett tag blev jag helt yr och visste inte var jag var. Stellan blev rädd och sprang hem. Rolf är helt konstig, sa han till sin mamma. Så småningom hittade mor mej där jag gick och lullade omkring. Hon hällde i mej mjölk och lade mej på sängen. Efter en stund blev jag något sånär normal igen.